Var inte tanken att alla friska, vuxna skulle gå till arbetet medan staten tog hand om barn och gamla?? Man kallade det för defamilisering. Det kallades också för välfärdssamhället.
Nu pratar man om refamilisering. Det betyder att familj och närstående förväntas ta hand om släktingar och närstående. Man förväntas inte bara ta hand om en sjuk äldre släkting utan också hantera medicin och vara navet mellan sjukvård, rehabilitering och kommun om det behövs. Nedmonteringen av välfärdssamhället har pågått ett antal år och ingen ifrågasätter denna utveckling. Ingen reagerar heller när man beslutar bygga en förskola för 450 barn! Vem reagerar när sjuka personer 80+ får vänta längst på akuten, eller när Socialstyrelsen beklagar sig över att folk lever för länge? Vad har hänt efter Coronakommissionens kritik av bristerna i äldreomsorgen?
Det här var något som docent Lennarth Johansson, Senior Advisor vid Äldrecentrum, tog upp vid sitt anförande den 22 augusti 2023 hos Attityd 65 Plus. Se ett sammandrag av den efterföljande intervjun här nedan.
Reflektion efter docent Lennarth Johanssons anförande den 22 augusti hos Attityd 65 plus. Lennarth Johansson är Senior Advisor, vid Äldrecentrum. Skrivet av Lisbeth Crabo, projektledare Attityd 65 Plus
Vi är många som började jobba vid 18 och fick ordna barnpassning bäst vi kunde utan flextid, pappaledighet eller möjlighet att ”vabba”.
Det bemötande som många pensionärer beskriver att de möter hos husläkaren, biståndshandläggaren eller banken stämmer inte överens med det välfärdssamhälle många såg framför sig. De attityder som flera myndigheter ger uttryck för gentemot den äldre befolkningen hade vi inte förväntat oss. Att myndigheter i rapporter och skrivelser, beklagar att människor lever längre är i själva verket en smygande ålderism.
Uttryck som ”äldretsunami” eller ”proppen Orvar”, är i själva verket djupt kränkande tillmälen. Det antyder att personer efter sin aktiva tid tar utrymme och resurser från yngre. Tanken var väl att solidariskt betala skatter så att också äldre som arbetat hela livet sedan skulle ha särskild rätt till välfärdsstatens erbjudanden. Men så blev det inte, en äldre person har ingen annan rätt än resten av befolkningen. Snarare ses man i många sammanhang som en belastning. Vi har hört flera personer berätta om sina upplevelser om detta.
Än är ålderism inte något som alla självklart känner igen, eller reagerar för. Många tar fortfarande för givet att det är naturligt att äldre får stå tillbaka – de ska ju ändå snart dö. Men som någon som bidragit till våra berättelser skrev ”jag vill inte dö innan jag avlider”.
Fortfarande är det många pensionärer som reagerar med att dra sig tillbaka, acceptera och inte ifrågasätta ett sämre bemötande än de fick medan de fortfarande arbetade och ”var produktiva”. Vi har fått flera berättelser om att man på husläkarmottagningar frågar om man fortfarande arbetar, och många har dragit slutsatsen att man då inte har samma värde som en som arbetar. Det kommer smygande.
Man är inte van att bli ifrågasatt och blir osäker på hur man ska reagera när man inte blir tagen på allvar på grund av sin ålder. Man kan bli så förvånad att man blir svarslös, och i stillhet acceptera att nedgraderas som människa. Att bli nedvärderad som äldre får negativa konsekvenser som kan ta sig många uttryck. Ålderism kan leda till depression och för tidig död.
Om man spetsar till det en aning, kan man säga att media ser det som ”normalt” att personer 65+ är sjuka, deprimerade, suicidala, isolerade och ensamma. ”Alla stackars ensamma äldre” upprepas som ett mantra. Staten delar ut pengar till kommuner, som genast anställer en ”samordnare” eller en ”strateg” av något slag, som förväntas fixa problemet.
De allra flesta upplever ju inte att en gardin dras ner den dag man går i pension. Tvärtom, många blir ju som kalvar på grönbete, gläds åt sin nyvunna frihet och ska hinna med så mycket som möjligt så länga man orkar. Många fortsätter att jobba. Det är fler sysselsatta mellan 65 och 75 än mellan 20 och 30. De flesta som är pensionärer idag började jobba mellan 15 och 20. Idag är det många som inte tar steget in i arbetslivet förrän runt 30. Skulle inte tro att de blir sämre behandlade hos husläkaren för det.
